Moa Josefin Toresson

Med ena foten över kanten
Nej, jag förstår inte hur min hjärna funkar. Jag blir inte klok på den..
Får så konstiga känslor i kroppen, vet inte vad jag ska känna eller tänka just nu.
Är jag dum som känner mig helt, "åtsidosatt"? Är det konstigt att jag nästan önskar att jag varit med, bara för att få vara med i allt. Allt utom det här skulle vara bättre. Jag skulle nöja mig med vad som..
Det bara bränner bakom mina ögon, klumpen i magen blir jag aldrig kvitt.
Jag har haft en bra kväll, med vänner. Men när man återigen blir själv så, nej fyfan.
Jag önskar bara jag kunde vara stark nu när du behöver mig som mest. Men jag har glömt bort hur man gör, hur man är.
Nu ska jag lägga mig och tvinga in mig själv i sömnen, imorgon ska jag upp till mina fyrbenta vänner och hämta nya krafter. Tacka fan för att dom finns, dom vänder mig aldrig ryggen♥