Moa Josefin Toresson

Allting går runt, fast de känns tungt.
Börjar se en förändring, nu var de ju bara några veckor sen jag skrev sist. Haha.. 
Hänger i Sundsvall hos syrran med hela familjen (nästan) denna helgen. Helt underbart och riktigt skönt att vara ifrån Ösd en helg och framförallt - vara nykter. En vit helg har nog aldrig varit så skönt. Dock har jag varit äckligt onyttig iaf.. Vi har ju haft födelsekalas för Hugo fem år här idag och vi fikade tre ggr sen till middag blev det pizza.. Hrm. Vare jag som skulle träna å ta hand om mig eller...? Vet inte det jag! Jodå men jag får köra på extra hårt när jag kommer hem. Längtar faktiskt ut i spåret och till springskorna.. Bra tecken tror jag. :) 

Har en del framtidångest eller vad man ska kalla de just nu.. Mitt liv känns lite för kort för jag vill bli så himla mycket! En del jag funderar riktigt seriöst på är: Personlig tränare, livscoach, brandman, jobba på en orgnasition för djur, jobba inom hästbranschen.. Ni hör ju! Hur fan pysslar man ihop allt detta? Men jagvet, nu rusar jag iväg lite väl mycket och överdrivet. Men ah... jag har en del val framför mig känner jag.  


Vad livet kan förändras, utan att man ens hinner med själv. För lite mer än ett år sen bodde mamma och pappa kvar i Mattmar, jag bodde på Tjalmar. Ni vet, all trygghet fanns kvar. Nu känns de som att jag är ute på öppet vatten mest hela tiden. Jag hann aldrig med, jag vill fortfarande hem till Mattmar. Ibland kan jag sakna de livet så fruktansvärt mycket. Johannes, Tibbe, Eve, Ejenstams, osv osv. De som var med vet precis vad jag pratar om. Denna känsla och de man upplevde där, både negativt och positivt har satt sina spår och detta kommer inte en jävel kunna förstå sig på som inte var med, som var där med oss. 
När man gick hem tidiga mornar från Ejenstams, full som ett ägg, hem till mamma och pappa som typ klev upp då, allt galet vi hittade på, olycklig kärlek, lycklig kärlek, misstag, skratt, tvivel och förtroende. Allt vi gått igenom tillsammans gör nästan ont i mig nu när jag nästan tappat all kontakt med dem, Men snart ska jag dit igen. Och då ska jag också träffa min största, absolut största kärlek i hela mitt liv. Tibbe.. var säkert ett år sen jag ens såg honom sist. Har så kasst samvete över detta så de är fan inte sant alltså. Men, allt går att påverka och de är dags att göra det nu. 
Fasen vad nostalgisk jag blev men kom nog på hur mycket jag saknar allt och alla egentligen. Men ändring skall ske, och detta inom den snaraste framtid. Lovar!

Aja, nu ska jag sluta sita här och leva för mycket i det förflutna och framtiden. Leva nu kanske? Ja varför inte. Hörshej!