Moa Josefin Toresson

Fina tider
Jahopp då var det 1 Juni och jämtland bjuder på... några få +grader och regn/hagel/blåst. Häärligt!  ;) Men det vänder nog snart igen, och om inte annat så äre inte mycket att göra något åt. 
Jag jobbar och står i, som vanligt. Nu märks det att tempot växlas upp för nu börjar sommaren och det är då det är som mest jobb. Speciellt om man heter Moa och älskar att arbeta, haha! 
Annars så växer min hundlängtan mer och mer för varje dag som går. Det är så nära, men ändå så himla långt bort på något vis. Just nu svävar vi lite i ovisshet men med alldeles för mycket förhoppningar från min sida. Samtidigt som jag börjar tveka på om vi verkligen ska ha hund? Kommer vi klara av det? Så mycket ansvar dygnet runt och hela hundens liv ut. Tänk om man skulle tröttna? Tänk om man... Nä stopp! Jag VET att detta är helt rätt, men skrämmande helt klart eftersom det är ett så himla stort steg. Jag får tänka på det som mamma sa, "Du om någon ska ha djur". Ja men dåså, då var det färdig velat! Lite nervositet hör säkert till om man är lite vettig ;) 
 
Idag efter jag slutade jobbet kl 10 efter en natt på jobbet så har jag hängt med Vic. På eftermiddagen for vi ut på landet till henned föräldrar för att kirra sommardäcken på hennes bil. Jag hakade såklart med hennes mamma till stallet och där börjades det pratas om att jag ska rida. Jag är helt splittrad inför det faktiskt. Jag har inte ridit sen olyckan i september, den har utan tvekan satt sig på psyket.. Hur mycket har jag inte en aning om men någonslags rädsla finns där. Jag har alltid varit den orädda & "tuffa" men nu plötsligt känner jag osäkerhet och en viss rädsla och det om något skrämmer mig. Att jag ens känner mig lite osäker inför det skrämmer mig. Aja. Vi har i alla fall planen att ta det i min takt och mitt mål är mest bara att kunna sitta upp utan att känna en klump i magen. Att ens erkänna för mig själv och för andra att det finns nån rädsla där någonstans är väldigt jobbigt för mig, men jag måste verkligen testa för att ta reda på hur illa det egentligen är. Tack & lov har hon islandshästar så dom är små och det är inte långt till marken, så det känns skönt måste jag erkänna! Dock känns det konstigt att sitta upp på en sån liten häst som är som en ponny, men det får helt enkelt bli så iallafall! Hehe, tur man har bantat bort en hel del vikt iaf.. ;) 
 
Nä nu ska jag kolla lite på tv innan det blir natti, vi hörs! 
Saknar denna kille så mycket, älskade Tibbe. På honom kände jag mig alltid så trygg och vi var verkligen ett team tillsammans. Världens finaste kuse.